Svensk ordbok 2009, webbversion
verb vägde vägt, pres. väger
väg·er1äv. fast sammansättn., seuppväga 2
lägga (ngt) på våg
tills viss vikt uppnåtts
mått.JFRcohyponymuppväga 2
hon vägde upp ett kilo strömmingväga upp ngtsedan 1430–50Fem Mose böckerfornsv. vägha up
2äv. fast sammansättn., seuppväga 1
kompensera
Nolldet var bra att han gick med på att betala ersättning, men det väger inte upp det onda han har gjortväga upp ngtsedan ca 1710Subst.:vbid1-394729uppvägande,
vbid2-394729uppvägning